Så har efterproduktionen på detta arbete kommit, vemodigt men skönt på ett underligt sätt. Allt är liksom klart i After Effects och Avid behöver jag inte röra längre. Efter att själv ha fått agera V/O fick jag så räcka över mikrofonen till den som skulle läsa upp allt och det är nu klart. Filmen är klar, åtminstone i andra ögon. För mig blir aldrig något klart. Jag blir aldrig nöjd över mina saker, kanske är det för att jag har så stora krav på mig själv och på det sättet jag arbetar på.

OCD, O-C-D. … Oh yes. Yrkesmässigt är det nog något som kommer att följa mig karriären igenom. Oavsett om det är ett mindre projekt så tar jag stort del av tiden med detaljer. Detaljer är vad som gör helhetsbilden givande och uttrycksfull, du klarar dig aldrig utan detaljer. Visst, du kan göra klart allt med alla kunder nöjda men det ser inte alls ut att vara samma sak. Detaljer är vad som i längden symboliserar hängivenhet och motivation.

Nu när det här arbetet är klart så kan jag stolt dock lägga till det i mitt CV med produktionsbolaget jag jobbar hos som referens. Att göra ett skarpt projekt med kunden övernöjd och där jag själv har överpresterat med 0 kr i budget slår stort hos många arbetsgivare. Det betyder att jag kan leverera utan att behöva en massa pengar. Folk väntar sig inte så bra saker heller, inga underverk kommer till med 0 kr i budget… Eller?

Min musikvideo är gjord gratis och de enda pengarna jag la ut var de pengarna jag la i kaffeautomaten på skolan för att hålla mig vaken och inte gå in i väggen, för sitter man i After Effects och Avid en hel dag tenderar man att förlora all vett som finns. Jag kommer väl i håg en kväll där på skolan, vi skulle göra klart vår showreel som skulle vara klar dagen efter. Jag hade inte sovit på över ett dygn och när man inte har sovit så länge och dessutom sitter i ett program som vägrar och göra som man säger blir man full i skratt åt exakt allt. Det är som att man druckit lite väl mycket alkohol och innan man faktiskt börjar sluddra och tappa fotfästet finns ett stadie som faller under kategorin “tjejfnitter”. Ungefär kände det som under den kvällen. Slutade Avid att fungera utan att man sparat, så i stället för att skrika och slänga sladdar och möss i luften så stirrar man i två minuter på skärmen och sedan brister man ut i skratt så att man viker sig på golvet och det går inte att sluta. Sådär håller det på, gång efter gång… Hela kvällen. Det går inte att se allvarligt på saken längre, inget går att ta på allvar… Jag vill bara hem.

Nog om det, nu ser jag fram emot att fortsätta jobbet på jobbet nästa vecka med förhoppningsvis mindre och göra. Så att man hinner andas i mellan åt. I need that…

Vill ni se nyhetsinlaget? Det vill jag också, jag tänker dock inte posta det förän eventet är över… Vilket sker på måndag….

En dag som denna bjuder på massor med överraskningar. Påtagliga överraskningar som på något sätt alltid finns där men som man alltid lyckas förtränga. Överraskningarna jag pratar om handlar inte om något trevligt som tårta, glass och jordgubbar utan om något mer frustrerande. Datorproblem och främst konverteringsproblem.

Alltid och då menar jag ALLTID när man ska sätta sig ner för att avnjuta fasen produktion så slutar det alltid med att man avvarar sex timmar för att räta ut problem som uppstår när till exempel AVID vägrar och importera vissa filer eller när After Effects mer än gärna strejkar. Jag älskar dom två programmen väldigt mycket även om jag kan tycka att Avid är aningen för begränsat för dagens utveckling av det digitala, interfacet känns för övrigt väldigt mycket 1996. After Effects har jag alltid gillat enda sedan jag satt mig ner i programmet för första gången i våras. Men det är alltid en viss hatkärlek för dom två… Jag blir kallsvettig bara jag tänker på det.

Nu har jag dock kommit lite på vägen och faktiskt lyckats göra klart en första tidig version ev mitt nyhetsinslag. Den saknar fortfarande en vinjett men allt annat finns där och sen ska också speakern läggas på, Viktigt, viktigt eftersom det är den som kommer att binda ihop allt ordentligt. Mitt arbete med det här nyhetsinslaget fortsätter i morgon då jag arbetar hemifrån, vilket i sin tur betyder att jag sitter tillägna 3 timmar av dagen på bussen och därmed kan göra klart inslaget innan det är dags att lägga på speaker på tisdag och förhoppningsvis leverera allt tills på onsdag-torsdag.

Jag vart för övrigt tvungen att anställa mig själv som fotograf idag eftersom jag behövde lite “getto” material och endast utrustad med min mobiltelefon som innehaver en 5 megapixel-kamera filmade jag allt i min stad som faktiskt såg ut som getto… Vilket i runda slängs betyder i stort sett hela staden men riktigt så mycket minne har jag inte eller så mycket tid. Ska jag vara riktigt ärlig så vart jag hyfsat nöjd med resultatet, inte bara ser det okej det ser mycket okej ut. Mest tackvare att allt annat är i skitkvalité (eftersom jag plankat allt från YouTube) och mina mobilbilder smälter in i inslaget i sig.

Det känns som jag kommer allt närmare en mer reformerad version. Förhoppningsvis blir jag klar med allt i morgon så att speakern kan läggas på och sedan är det off till efterproduktionen som i det här fallet innebär “finlir”. Det kommer att ta tid det också om jag känner min petighet rätt… Jävlar alltså, tid jag inte har.

Ah, YouTube. Va? Härligt… Jag kan sitta i timmar varje dag på den sidan. Tillsammans med Google, Wikipedia och IMDb det bästa som hänt internet sedan dess stora offentlighet, någonstans i mitten på nittiotalet. Oftast är det filmer som bringar nostalgi, gamla musikvideos som man kommer ihåg från yngre dar eller bara småroliga klipp med extremt dumma människor som ser ännu dummare ut. Jag kan ju också meddela att mycket av det jag kan om gitarrer och hur man spelar på det instrumentet kommer ifrån YouTube, så det är jag väldigt tacksam över.

Nu är det dock dags för något helt annat. Som jag berättade tidigare så är det skarp verksamhet hos ett företag som gäller under den här veckan och nästa. Jag ska göra något CNN-inspirerat nyhetsinslag i Avid och After Effects till ett event som ett företag har under slutet av september. Deadline är satt till onsdag nästa vecka och igår började förproduktionen som jag beräknar ta fortsatt form under morgondagen också. Idag var det mer eller mindre vilodag med tanke på att jag hade så mycket annat och göra. Well, well… Inslaget ska vara från 45 sekunder långt till 1 minut och innehålla ett reportage om en fängelserymning. Keep in mind, jag har inget original material att ta till, förutom den speaker som jag ska spela in i morgon är det tänkt. Allt i materialväg är antingen skapat av mig, från skratch eller taget från YouTube. Det handlar om allt från övervakningskameror till riktiga nyhetsinslag.

Jobbet i sig är ett viktigt inslag för mig eftersom att göra något riktigt bra med 0 kr i budget slår högre än att göra något som alla har beräknat ska vara bra för kanske 50.000 kr. Det här är liksom “Proof of Life” för mig, även om jag gjorde en liknande sak i våras med min Kubrickinspirerade musikvideo. Nu kommer så allt att komma på plats, troligtvis den här helgen. Vinjetten, som jag beräknar tar kortast tid att göra ska “konstrueras” och som vanligt med mig och mina kreationer så tar jag mycket inspiration från andra. Den här gången heter den stora inspirationen faktiskt Rapport. Fram tills för ett par år sedan hade de en jävligt ful vinjett som inte gjorde någon glad. Sen bytte de profil och dagens lila-gul-blå-röd är faktiskt riktigt behaglig och den där jordgloben i början gillar jag skarpt, så skarpt att jag faktiskt “lånade” den lite för min vinjett. De första storyboarden/grafiska profilen jag gjorde gillades skarpt av de ansvariga så jag kommer att göra den så lik som möjligt.

Allt nedtankat material från YouTube är så gott klart och jag väntar bara på speakern som jag ska in och regissera i morgon, manuset jag skrev för den blev i sin all hast just ganska “hastig” men är fullt godkänd för att duga som speaker för ett CNN-inspirerat inslag och hon som ska läsa upp den är fantastisk på engelska så jag har verkligen tur.

Förhoppningsvis kan jag börja med produktionen redan i morgon så jag har så mycket tid som möjligt på mig att hinna till första screeningen på onsdag och en ännu tidigare “preview” på måndag.

Fort ska det gå! Jag hatar tempo i den här branschen!

Jag satt och kollade på en dokumentär jag och en klasspolare från min tidigare utbildning gjorde i våras härom dagen. Filmen som tar upp det svåra med att flytta till ett ställe som man inte direkt avgudar och som dessutom försvårar ens vardag med hinder som är höga.

Filmen var ett arbete i dokumentärfilm och hur man gör ett porträtt av någon. Vi hade en och en halv vecka på oss att göra något så och eftersom vi båda inte är huserade i vanliga fall i STHLM så vad i hela fridens namn skulle vi dokumentera om? Tidigare året innan under hösten hade vi på väg till tunnelbanan och bussarna ständigt gått och diskuterat om att det skulle vara roligt och skildra min klasskompis liv i stortstaden och hur pass vilsen han känner sig med sina besvär och hinder. Det var liksom kontraster som inte var normala. Landsbygden möter storstan med en sur eftersmak av äkta norrlänsk… pess… charm.

När så dagen kom tog vi tillfället i akt och presenterade idén och sedan började vi “on the spot” att planera hur filmen skulle se ut. Vi hade helt enkelt förproduktion under en hel tisdag och sedan var det ju bara att börja spela in under onsdagen för att hinna med redigeringen. Jag har alltid varit mån om att planera och framför allt när det kommer till att skapa något visuellt. Man vill gärna underlätta för sig så att man inte sitter där vid redigeringen och har nada att komma med. Den här gången var det extra svårt eftersom vi hade så pass liten tid men det visade sig vara en bra lektion i att dela upp allt i stadier för att inte missa problemen, och så vidare.

Produktionen skedde under två dagar ute vid Ulvsunda i Bromma och sen var det liksom bara att gå hem och sätta sig vid Avid och sen var vi där. Redigering, man måste älska stadiet när man inte vet vad som ska hända. Det är som att gå ut och plocka ved i en snöstorm och sedan komma tillbaks in vid kaminen och inte veta om man har tagit med sig tillräckligt med pinnar för att få igång brasan, för man vill ju inte gå tillbaks ut dit, igen…

Det gick relativit smidigt även om vi var tvungna att lägga till vissa V/Os (Voice Overs) som saknades i intervjun vi gjorde, det värsta av allt är att V/Os lät inte riktigt som de gjorde under intervjun eftersom vi inte använde samma utrustning så det lät bara förskräckligt efteråt. Efter att ha suttit och svettats med Avid under en hel kväll fick vi så filmenjävlen klar för visning dagen därpå. Den första versionen är aningen längre än den andra vi gjorde eftersom vi var tvungna att ta bort de ganska onödiga eftertexterna som ändå innehåller två namn och inget mer intressant. Jag kan ju genast påpeka om att filmens eftertexter endast gjordes för att se hur mitt musikval kunde passa in till de små filmerna som rullar till vänster i bild. Eftersom jag är ett stort fan av John Frusciante och avgudar allt den människan gör med sina händer och hjärna så var valet naturligt, dessutom har låten “Water” ett intro som passade bra till hur jag ville att filmen skulle sluta, tvärt. Som en kniv i mörka oktobernatten, inkilad mellan två revben.

Tyvärr var inte den första versionen speciellt mycket uppskattad mer än att jag fick bra beröm för mitt foto som var… Så här efterhand kanske aningen för “experimentellt”. Jag är ett fan av Kubrick, det har jag sagt förut och precis som Kubrick och andra stora regissörer så är närbild = makt, överskådlighet, detaljer och tillfredsställelse. Dessutom känns scenerna mer påträngande om de är filmade in till nunan. Jag började experimentera med detta redan i en arbetsuppgift tidigare under våren men nu kom det väl till pass.

Sedan resten, sköt jag på måfå. Det är inte lätt och ta ljud samtidigt som man fotar kan jag säga. Så i högerhanden håller jag en mick och i andra en kamera. Så när huvudpersonen går på vägen så är det jag som försöker hålla kameran någorlunda still och rak och samtidigt vara säker på att jag inte tar upp ljud från mina egna fotspår utan hans… Simultanförmågan fick sig en ordentlig omgång. Det fungerade väl helt okej, jag är inte stolt över det jag gjorde men det var och andra sidan inte det jag ville fokusera på i filmen. Vi hade dessutom andra mer storslagna idéer att realisera så kamerafokus var aldrig en proritet.

När så den andra versionen var klar fick vi mer åtdragna miner i och många var till och med chockade över vad de såg. Va? Har han så stora problem? Är det så jävligt? Yes! tänkte jag för mig själv. Precis den reaktionen jag ville få och det håller nog huvudpersonen tillike co-producenten med om. Folk ska haja till, that’s point.

“Under Stilhetens Skugga” är ett intressant försök till skildring av något som kan tyckas vara världens enklaste till något som verkligen inte är det. Kanske kunde ha gjorts bättre med en längre produktionstid men man kan inte få allt, varje gång.

Vill du se första versionen av filmen? Det kan man göra på den här adressen nedan:

Under Stillhetens Skugga - First Cut Version

…and by that I don’t mean that I’m going to the Philippines forever… It’s just that I have decided to change the language of the blog to my own native tongue, Swedish.

The reason for that is because I want to try to write in Swedish just to see how stupid discussions about AE can become in that language. So the next few words will probably sound like rubbish to you non-swedish talking people, watch out I’m trajing to shang de languje rajt nou til något mer familjärt för nordbor.

Härligt!

De tidigare inläggen kommer fortfarande vara kvar på engelska och nya inlägg är på ingående så sitt kvar!

I’m not a “camera fanatic”. I’m not interested in making movies that puts the camerawork in focus and the rest outside. I’m not Paul Greengrass (the new inventor of the “shaky handheld” camera in films such as the Bourne installment) and I’m certainly not Stanley Kubrick (the man that invented the use of long lenses in modern cinema with epics such as “Barry Lyndon” and “The Shining”).

What I like about movies is what they tell us and in what way they are telling us. I am a more on the Coen brothers side when it comes to storytelling. Let the simplest thing do all the heavy work so that the story can surface… slowly. That’s storytelling when storytelling at it’s greatest!

In other words; I like movie making because it get you to tell other people your view of the world. As I said in an earlier post, the stories has been the center of my fascination of moviemaking since I was 12 years old. I have written about 30-40 different Synopsis during these alomst 11 years, some of them I actually have managed to have write it down and some don’t.

But the camera is still the ultimate tool to bring the story you are figuring out into a visual meaning. This is when you write on a piece of paper up to the point you’re shooting it and later, editing the whole thing together. When the camera comes in, that’s were the two different mediums collide and what was a text based medium becomes a visual, a far more intriguing medium.

During this day I have been “knee-deep” in After Effects again. This time  I am trying to get a footage look like a Hollywood movie, which is not easy if you don’t have the tools of the trade of course. I like to experiment a lot with colors and noise. It’s funny, and I consider it to be an art form of such. What I do is using a known thechnique of color reduction which is better known as “Bleach Bypass”. Basically you’re setting the saturation (also known as color intensity) in the middle, all the way out the left is full color and all the way to the right makes the video black & white. When you have set it in the middle, add a little touch of a color. What color is decided on what mood you want the scene to be in.

For instance, The Matrix movies uses alot of green. Wich is a natural color used to bring out the futuristic clean look of our world. Green is also a color that makes the picture more crisp, because it enhances all the natural in our surroundings, such as Grass for example.

In a movie like the Coen Brothers “Oh Brother Where Art Thou?” it’s colorsetting has been set on a yellowish look. Just because it’s set in the outskirts of the southern in USA, and yellow is a prominent color over there (with the meadows and the fields in mind). Yellow does also the trick by making the picture warm and enhancing the “oldie” of the film. Does it changes the mood? Well in a way it does. Of course it has to do a lot with how you’re shooting it but the color does much to the pase of the movies, it feels more relaxed, sort of speak.

In the television world this is demonstrated through a lot of series. Most prominently CBS Crime Scene Investigation. They are using colors to add the tone of each series. Green for CSI: Las Vegas, Yellow for CSI: Miami and blue for CSI: New York. Coincidence? No… Blue is a normal color in New York and the police department standard color is blue there. Also, blue is not a natural color per say, it’s more mechanic than organic so the mix makes the series justice in that field. Yellow, I presume is added a lot in Miami to show of the warm climate and adding a lot more tension to what is happening. Green in Las Vegas is probably because the color green mixes wonderfully with dark scenes and in Las Vegas there is a lot of those. The night shift is sort of enhanced by the fact that they are using green and green is as I sad with Matrix a mysterious color that adds a crisp and cold tone.

Then of course, the different color setting is to create a profile for each series so that they are more easier to tell apart, which is one and so forth.

After Effects is funny to work with color because the creating is truly limitless. I can range from every spectrum of millions of colors I have at my disposal and I like it!

More AE to come next week, as the production of my “news report” starts! See you then!